Oavsett vilken typ av sköldkörtelcancer som du har, är det troligt att du behöver en operation. Det är medicinsk praxis att kirurgiskt ta bort den sjuka sköldkörteln och undersöka denna.

I vissa fall kan din sköldkörtel undersökas före kirurgi med hjälp av datortomografi (DT), magnetresonanstomografi (MRT) eller positronemissionstomografi (PET) för att skapa en tredimensionell bild som kan hjälpa till att vägleda kirurgen under operationen.

I regel avlägsnar kirurgen hela sköldkörteln (total tyreoidektomi) tillsammans med intilliggande lymfkörtlar för att säkra att all cancer tas bort så fullständigt som möjligt och för att kunna avgöra om det finns spridning till lymfkörtlar. Ibland avlägsnas endast halva sköldkörteln; detta kallas lobektomi eller hemityreoidektomi. 

Ofta kan sköldkörtelcancer botas med endast kirurgi, särskilt om tumören är liten. Om cancern är större, om den har spritt sig till lymfkörtlarna eller om din läkare anser att du löper hög risk att få återfall, kan behandling med radiojod användas för att förstöra eventuella kvarvarande cancerceller efter att sköldkörteln tagits bort. Dessutom förstörs eventuella kvarvarande normala sköldkörtelceller, vilket underlättar uppföljningen med blodprover. 

Även efter en lyckad operation så blir en liten del av sköldkörtelvävnaden vanligtvis kvar. Det beror på att kirurgen måste vara försiktig för att inte skada stämbandsnerver och bisköldkörtlar som är belägna nära sköldkörteln.

Eftersom sköldkörteln är den enda vävnad i kroppen som tar upp och lagrar jod, utförs efter operation en form av strålbehandling. Behandlingen kallas också för ablativ radiojodbehandling och utförs för att hitta och förstöra eventuella kvarvarande rester av vävnad eller tumörceller. Det innebär att radioaktiv jod (radioactive iodine, RAI) används för att förstöra kvarvarande sköldkörtelceller. Detta är ett alternativ för de flesta personer med papillära eller follikulära typer av sköldkörtelcancer.

Läs om de olika typerna av sköldkörtelcancer

Radiojodbehandling ges antingen i vätskeform eller som en kapsel. Du uppmanas att dricka vätska för att hjälpa dosen med radiojod att snabbt passera genom kroppen. Ditt sjukhus kan kräva att du stannar över natten under en till tre dagar på en särskild isoleringsavdelning, men vid lägre doser förekommer det att man kan återvända hem samma dag. Det som avgör tiden på sjukhus är vilken strålning som kroppen avger efter intaget av radiojoddosen, och denna mäts noggrant innan beslut tas om hemgång. 

Prata med din läkare om hur lång tid du behöver vidta åtgärder för att begränsa att andra personer exponeras för strålning, speciellt barn, som kan befinna sig i din närhet.

Den första omgången med radiojodbehandling brukar ges 6-12 veckor efter operationen. I samband med behandlingen, i regel två dagar efter givet radiojod, görs också en skintigrafi (helkroppsskanning) med en speciell gammakamera. Man kan då se om det finns någon vävnad kvar, eller om det finns tecken på spridning till andra organ. 

Få svar på om radiojodbehandling kommer att vara skadlig för min familj

Det är viktigt att diskutera de möjliga biverkningarna av radiojodbehandling med din läkare så att du vet vad du kan förvänta dig. På behandlingens första dag kan du må illa och kräkas. Ibland kan smärta och svullnad uppstå i de områden där radioaktiv jod samlas, till exempel i salivkörtlar. Detta kan orsaka muntorrhet och smakstörningar. Biverkningarna brukar i regel vara relativt lindriga och snabbt övergående. 

Stora eller ansamlade stråldoser kan innebära att du inte kan få barn, särskilt hos män, där minskad spermiemängd och infertilitet har rapporterats under ungefär två år efter behandlingen. De doser som normalt ges brukar dock inte innebära svårigheter med barnalstring. Det rekommenderas att kvinnor undviker graviditet under minst ett år efter radiojodbehandlingen samt att de undviker amning. Det föreligger även en ökad risk för sekundär cancer, d.v.s. någon annan typ av cancer, vid användning av höga upprepade doser, men denna risk är i det närmaste försumbar vid de i Sverige vanliga doseringarna.

Läs om uppföljning efter operation och radiojodbehandling

Innan du kan få radioaktivt jod måste dina sköldkörtelceller klara av att absorbera så mycket jod som möjligt. Annars hittas och förstörs eventuella kvarvarande rester av vävnad eller tumörceller inte efter operation. Du kan därför bli tillsagd att minimera jodintaget i kosten en eller ett par veckor före radiojodbehandlingen för att göra sköldkörtelcellerna  så ”jodhungriga” som möjligt.

Injektioner med en renad form av det naturligt förekommande sköldkörtelstimulerande hormonet TSH (kallas rhTSH) ges som en intramuskulär injektion två av dagarna alldeles innan radiojodbehandlingen ges. Injektionerna åstadkommer en snabb kortvarig ökning av TSH-nivåerna, vilket ökar upptaget av radiojod i kvarvarande sköldkörtelvävnad och i eventuella cancerceller. 

Eftersom du hela tiden fortsätter med dina sköldkörtelhormontabletter undviker du de biverkningar i samband med uppehåll i behandlingen med sköldkörtelhormon som är det alternativa sättet för att åstadkomma en höjning av sköldkörtelstimulerande hormonet. 

Injektion med en renad form av det naturligt förekommande sköldkörtelstimulerande hormonet (rhTSH) kan också förkorta perioden mellan kirurgi och extern strålbehandling med 10–14 dagar. De vanligaste rapporterade biverkningarna i samband med rhTSH är illamående (12 %) och huvudvärk (7 %).

Om du slutar att ta dina sköldkörtelhormontabletter så kommer du att känna av de låga nivåerna av sköldkörtelhormon i kroppen. Detta kallas hypotyreos. Idag används detta sätt att höja TSH-nivåerna alltmer sällan, då symtomen på hypotyreos är mycket besvärande.

Om du och din läkare beslutar att stoppa intaget av sköldkörtelhormontabletter för att kunna höja hormon-nivåerna i ditt blod så kommer detta att ske två till sex veckor före radiojodbehandling för att den miniminivå av det sköldkörtelstimulerande hormon som krävs ska uppnås.

Under denna period kommer du att uppleva symtom på brist på sköldkörtelhormon, d.v.s. trötthet, håglöshet utmattning eller koncentrationsproblem. En del människor har även besvär med depression och minnesstörningar. Allt detta kan leda till sjukfrånvaro under denna del av din behandling.

Läs om uppföljning efter behandling av sköldkörtelcancern

Se förklaring av de många tekniska termen

Efter en framgångsrik behandling av sköldkörtelcancer så bör du kunna återgå till ett normalt liv. Även om sköldkörtelcancer har en mycket god prognos och de flesta förblir friska efter att ha besegrat sjukdomen så kan dock inte ett återfall uteslutas.

Första gången du behöver träffa din läkare är cirka en månad efter operationen, och sedan troligtvis tre till sex månader efter din initiala behandling med radioaktivt jod. Detta för att justera din dos av sköldkörtelhormontabletter och för att kontrollera att din cancer har behandlats framgångsrikt. 

Uppföljningsundersökningar efter sköldkörtelcancer görs med jämna mellanrum. Tidsperioden mellan dessa uppföljningar blir längre och längre med tiden, särskilt om det inte finns några symtom på återfall och din läkare anser att risken för återfall är låg. Läkaren kommer att utgå ifrån vilket stadium din cancer befann sig i vid diagnos, typ av initial behandling och alla eventuella uppföljningstester i bedömningen av risk för återfall över tid som föreligger för dig. Många patienter som har så kallad lågriskcancer (= låg risk för återfall) avskrivs helt från cancerkontroller, under förutsättning att alla undersökningar utfaller negativt, dvs utan några tecken på kvarvarande sjukdom. Emellertid behöver även dessa patienter få recept på sköldkörtelhormontabletter och av och till kontrollera sina sköldkörtelhormoner, men detta kan ske i primärvård hos distriktsläkare.

Efter behandling är det normalt att känna sig fysiskt och psykiskt utmattad. Psykologiskt stöd kan vara ett bra komplement till den vård du får av din läkare. Du kan upptäcka att det kan vara användbart att få ytterligare stöd från andra än din läkare. Kontakt med andra som har haft sköldkörtelcancer – till exempel via patientföreningar eller lokala stödgrupper – kan vara till stor hjälp eftersom de vet vad du går igenom och kan därför bidra med praktiska råd och praktisk hjälp. Det kan hända att din kontaktsjuksköterska eller läkare också känner till lokala resurser för psykologiskt stöd. Att behöva hjälp av sjukvårdens expertis eller av någon annan utomstående ska aldrig betraktas som ett nederlag, utan som ett naturligt led i återgången till ett så normalt liv som möjligt.